setterfalcon

Eftersom jag arbetar som frilansjournalist och har förmånen att ha min huvudsakliga arbetsplats hemma så är vi ganska föskonade från stressen att springa ut med hunden på middagsrasten osv. Det känns snarare som att jag behöver den där långturen mitt på dagen lika väl som Falcon, väl hemma igen känns tankarna fräscha och inspirationen på topp (vilken lycka att bo med en setter så nära hav och skog!). Men i dag var han faktiskt med husse på jobbet. Jag hade intensiv jobbdag men barnen (som fortfarande har sommarlov....tar det aldrig slut??) skulle ha kompisar hemma och för att slippa springa efter både barn och hund så fick det bli datakontoret för hunden. Första fem minuterna gick rumpan som på värsta magdansösen när alla skulle hälsa, nästa gång det blev kel och gos (folk har ju av förståeliga skäl svårt att motstå de bruna ögonen) nöjde han sig med att bjuda på svansviftning utan rumpskak, tredje gången brydde han sig inte om att resa på sig utan låg på sidan och viftade på svansen och fjärde gången någon kom fram brydde han sig inte ens om att lyfta på huvudet. Nu får de väl ändå ge sig, såg han ut att tänka. Ja, så är livet som en omtyckt setter... reste sig, ja, det gjorde han inte förrän husse sa att det var dags att åka hem. Vår lilla lathund!